Svenska
Vad betyder ”tillhörighet” i migrationens tid? Form var med på premiären för Oslos arkitekturtriennal i helgen.
Det gäller att inte bli krasslig när det är dags för den norska arkitekturtriennalen. Det är nämligen en orkidé som endast blommar vart tredje år. Då fylkas arkitekturfolk från när och fjärran i Oslo för att debattera, se utställningar, gå på seminarier och workshops – och sist jag var där genererade det uppslag till ett antal artiklar i Form, inklusive intervjun med Detroit-byggaren Chris Reed och reportaget från Masdar City. I år är det sjätte omgången av OAT sedan starten år 2000, en massiv satsning med premiärkonferens i det grandiosa Operahuset och ett program som pågår till slutet av november.
Årets tema ”After Belonging” liknar Venedigbiennalens sociala anslag, med fokus på samhällsbyggande arkitektur i migrationens och klimathotets tidsålder. Vad betyder ”tillhörighet”, är frågan – i en tid av flyktingströmmar, bostadskris och naturkatastrofer? Det handlar ”Om å komme til – Om å komme fra”, enligt curatorerna på After Belonging Agency.
På fredagens invigningskonferens talades det om allt från pakistanska krisbostäder och nationalism till filosofiska reflektioner kring identitet och kapitalism – samt arkitektur som metod. Jag hade gärna åkt till Oslo enbart för att höra Eyal Weizman från Venedig-aktuella Forensic Architecture, den brittiska byrån som verkar internationellt för att kartlägga miljö- och folkrättsbrott i världen. Weizmans föreläsning var oväntat underhållande, om orangutangers mänskliga rättigheter och den tänkvärda arkitektur som de trasslar ihop i sina trädtoppar på Borneo. Och Territorial Agency var med, den finsk-schweiziska duon som driver Anthropocene Observatory – ett projekt som kartlägger antropocen, den geologiska epoken som präglas av människans inverkan på miljön.
Norska Studio Benglers aktivistiska samarbete med OMA – Panda – var också intressant, ett digitalt verktyg för den nya, rättslösa arbetskraft som exploateras av den globala delningsekonomins magnater, som Uber och Airb’n’b. Panda visades även på DogA i On Residence, en av de två triennalutställningarna.
Biennaler och triennaler tenderar annars att bli uppvisningar i arkitekturskråets kognitiva dissonans. Det pläderas för hållbarhet och icke-fossila bränslen – i Europas eget Dubai. Det argumenteras för arkitekturens sociala möjligheter, samtidigt som många stjärnkontor i väst låter sig anlitas av diktaturer. Som Snøhettas närvaro i Saudiarabien, för att ta ett norskt exempel. Hur går det ihop? Frågan om arkitektens personliga hederskodex berördes som hastigast i ett panelsamtal med Snøhetta-grundaren Kjetil Thorsen: ett lite väl komplext ämne för tidsramen på 20 minuter. Man hade önskat sig ett par timmar till. Eller dagar.
Visst finns ändå en logik i att just oljeländer går före i utvecklingen mot en icke-fossil framtid: oljekällor tar slut, som bekant. Att jätteprojektet med den koldioxidneutrala ekostaden Masdar City finns i Abu Dhabi, sponsrat för ett antal oljemiljarder av regeringen, är naturligtvis ingen slump. Och världens största koncentrerade solcellsanläggning uppförs just nu i Dubai.
Samtidigt genomgår Oslo en total, nästan Dubai-artad makeover. Intill Operahuset grävs det för ett nytt huvudbibliotek och det spektakulära Munch-museet, designat av spanska Herreros Arquitectos. Bygget av det nya nationella konstmuseet (av Kleihues + Schuwerk Gesellschaft von Architekten) har precis satt igång. Hamnområdet byggs ut med flera sjöstäder, bland annat Sørenga som ska stå klart innan årsskiftet. Dessutom planerar man att göra hela innerstan bilfri. Mer om det framöver.
