Design för alla
I Boogie Nights, Paul Thomas Andersons episka film om porrstjärnan Dirk Digglers uppgång och fall, finns en minnesvärd scen som hyllar C-60- kassetten. Iförd endast kalsonger och uppknäppt sidenmorgonrock prisar en kokainhandlare, utmärkt gestaltad av Alfred Molina, kassettens fördelar
framför den då, i början av 80-talet, fortfarande dominerande vinylskivan. C-60 är vad min generation kallade ”blandbandet”. Och det är just möjligheten att sätta ihop sin egen blandning som står i fokus för den knarkstinna lovsången. Blandbandet gav den här killen möjlighet att bestämma vilka av favoritartisternas låtar han ville höra och framför allt i den ordningen han själv tyckte var
optimal. Det här låter bekant, eller hur? Tjänster som spotify och iTunes har vant oss vid just detta, att köpa en låt, sätta spelaren på random och rastlöst kunna trycka på next efter två sekunder av ett intro.
Allt det där var snudd på omöjligt under LP-skivans välde. Reste man sig ur soffan, gick fram till stereon, lyfte på pickupen för att ”spola” fram till en annan, bättre, låt? Nej, det gjorde man inte. Man fann sig i den ordning som någon förmodligen lagt ned mycket möda och sömnlösa nätter på att sätta.
Har den tekniska utvecklingen gjort musikkonsumtionen mer demokratisk? Ja, kanske. I alla fall om man med demokratisk menar att vi nu är herrar över vad vi vill lyssna på, när vi vill lyssna på det – och viktigast av allt – i vilken ordning hitsen ska skölja över oss. Huruvida valfriheten och tillgängligheten har gjort oss till lyckligare, mer harmoniska individer låter jag vara osagt men jag tänker på den där filmscenen och Alfred Molinas patosfyllda tal till blandbandets frälsning varje gång jag hör någon säga ”demokratisk design”.
Fram till nu har demokratisk design, förutom att vara en Ikeaslogan, ofta varit detsamma som tillgänglig design. Inte i meningen att den är lättillgänglig, men att den kan bidra till ökad tillgänglighet. Tack vare pionjärer som Ergonomidesign och Össur, är detta ett fält där vi i Norden excellerat. Vi har all anledning att vara stolta. Även om tillgänglighet kan, och bör, vara en del av
demokratin så är det väl folkstyre vi menar när vi talar om demokrati?
Dit tror jag att vi har lång väg kvar. Men man skulle naturligtvis kunna se konsumentmakt som ett utslag av folkstyre – och konsumentmakten är på väg att öka i designvärlden.
I det här numret av Form berör vi 3D-printingteknikens utveckling. Och om den går så långt som exempelvis formgivaren Alexander Lervik förutspår så kommer digitala filer och tillgängliga skrivare som kan printa färdiga möbler förflytta makten över produktionsmedlen till konsumenterna. Utmaningen för hela designbranschen blir i ett sådant framtidsscenario att undvika situationen som musikbranschen försatte sig i – att konsumenterna tack vare fildelningen förvandlades till brottslingar.
När Mario Carpo i boken The Alphabet and the Algorithm försöker utröna om vi på grund av den digitala teknikutvecklingen inom arkitekturen står inför ett paradigmskifte tar han ett rejält kliv tillbaka. Till renässansen då Alberti revolutionerade synen på arkitekten som en upphovsman av en byggnads design snarare än själva byggnaden. Designen fanns i ritningarna och målet var att göra dessa så identiska som möjligt för att inte förvanska upphovsmannens intentioner. I korthet, menar Carpo, innebär den digitala revolutionen att vi nu går från produktion av identiska kopior till en era av delaktighet och individanpassning. Designern kommer inte längre att ha fullständig kontroll
och det är en utveckling som för formgivare och arkitekter kan te sig skrämmande. Vad händer med professionen när tekniken gör att vem som helst kan skapa objekt eller byggnader? Antingen kan man se framtiden an med oro, eller så kan man tänka så här: papper och penna har varit tillgängliga för de flesta i generationer, men vi har trots det fortfarande professionella skribenter. Det viktigaste är inte tekniken, utan hur den används.