Form 5/2013

Kungen är inte den enda i ätten Bernadotte som tvingats spela en roll som inte klär honom. I radioprogrammet Vetenskapsradion Historia (11/8) berättar historikern Miriam Schneider hur Europas kungahus under 1900-talet sökte allmänhetens sympatier genom att ägna sig åt populära tidsfördriv som segling, rally och tennis – alltså som vår egen tennisspelande Gustaf V och ”motorprinsen” Bertil.

Sist ut i raden är förstås prins Carl Philip, som fått den man- granna uppgiften att axla föregångaren Sigvard Bernadottes titel som ”designprins”. Men precis som sin far tycks Carl Philip trivas illa i den påtvungna rollen. Hans tafatta försök som designer har i bästa fall avfärdats som banala studentuppgifter, i sämsta som rena plagiat – från den logotyp han gjorde för Martha’s Vineyard Museum som student fram till det senaste projektet, pors- linskollektionen ”Svenska rödlistan” för Rörstrand som snabbt anklagades för att vara en rip-off på Gustavsbergs klassiska serie ”Arter i fara”. Men den här gången stod prinsen själv inte som avsändare, utan bara som ”konceptutvecklare”.

Orsaken är enkel: Carl Philip har i princip inte ritat något av dessa projekt själv. Det hävdar i alla fall flera personer som, oberoende av varandra, lämnat uppgifter till Form om prinsens bristande engagemang i de projekt som bär hans namn. Det kanske främsta exemplet är den eldskärm i form av ett slott som prinsen signerat åt Svenskt Tenn, men som enligt samstämmiga uppgifter ska ha ritats av en formgivare som är knuten till företaget. Vi på Form har tillgång till dokument som styrker påståendet, men uppgiftslämnarna har bett att få vara anonyma för att inte riskera sina uppdrag.

Man skulle i och för sig kunna hävda att prinsen arbetar som en postmodern konstnär. I stället för att rita produkterna själv lejer han ut arbetet på externa hantverkare och välsignar dem därpå med sin kungliga signatur. Problemet är bara att det inte finns någon enhetlig estetisk linje i prinsens kollektion. Sigvard Bernadotte ritade kanske inte heller alla sina produkter själv, men alla föremål som lämnade hans kontor hade en genom- arbetad, konsekvent form.

Om prins Carl Philip hade haft bättre rådgivare – och ansträngt sig mer – hade han kanske lyckats bättre i sin yrkesbana. Frågan är bara varför han fortsätter? Vem gagnar det att Carl Philip leker designer, när han egentligen – som sin far – helst är ute och brummar runt i snabba bilar? En del av svaret finns i bolagsinformationen för prinsens två företag, CPhB Design AB och Bernadotte & Kylberg AB. Här visar det sig nämligen att en viss Carl Michael Jacob Storåkers ingår i styrelsen för båda företagen.

Storåkers, kort och gott känd som Micke bland dem som känner honom, grundade den egna reklambyrån Storåkers (nu McCann) 1998, och är sedan 2010 VD för Bukowskis. Han har gjort en medveten och lyckad modernisering av det anrika auktionsföretaget, särskilt på nätet, men har också fått mycket kritik både för samarbetet med ägarfamiljen Lundin (ökända för sina oljeaffärer bland annat i Sudan) och för att ha gett sig in på konstvärldens förstahandsmarknad med curerade utställningar.

Enligt Forms källor är det Storåkers som är kontaktytan gentemot de företag, PR-byråer och formgivare som bygger prinsens varumärke. Han gör det knappast av ekonomiska skäl, prinsens bolag omsätter tillsammans mindre än 150 000 kronor per år. Snarare handlar det om att Storåkers gärna vill sola sig i den kungliga glansen, enligt Forms källor.

Men det sker i så fall på bekostnad av prinsens eget rykte. Lika lite som kungen tillåts han vara en glad tjomme, utan ska tvingas in i en roll som andra skrivit åt honom: Carl Philip – den motvilliga designprinsen.